Stuck In The Bones

Jag har förstått att en del fina människor är oroliga för mig, för att jag mår så dåligt. Det gör jag, men samtidigt har jag inte mått så bra på flera år som jag gör nu. Jag är singel, konstant black och stressad men jag är ganska lycklig. Jag är definitivt lyckligare än jag var i höst, när människor tycker jag borde varit som lyckligast.

Till saken hör väl att livet är en berg- och dalbana och man är olika rustad för att möta det. Vissa perioder är lättare, man är lyckligare, medan andra perioder är svåra och tunga. Ett sätt för mig att må bättre är att skriva om det som tynger mig. Ibland är det kanske bara kryptiska anmärkningar, men jag har satt ord på det. Det jag kan sätta ord på är lättare att hantera. Jag kan se mönster, handlingar och beteenden. Detta innebär ju att det ni  får läsa om är övervägande negativa saker. De känslor som är svåra och tunga att hantera för mig. Så det kanske blir lite skevt, jag ska försöka skriva mer om sådant som är positivt!

En stor tillgång i mitt liv är mina väldigt, väldigt fina vänner.  Ni som skickar stärkande ord, ni som drar med mig på äventyr, ni som bara finns till, ni som förstår vad jag menar med en enda blick, ni som diskuterar med mig över en öl.. Ni är många som tillsammans gör livet lättare att leva. För när jag inte orkar, så orkar ni för mig. Så tack alla mina vänner, stora som små, för vad ni gör för mig.

Jag saknar sommar, fint sällskap och öppna vatten.