to forever be who we are?

Jag tror att vi människor är i ständig förändring. Vi läser, ser på tv, träffar människor och arbetar. Alltid är det något som berör oss. Alltid är det något som får våra tankar att börja snurra, om än så lite. Vissa människor har en förmåga att alltid beröra, att alltid skapa nya tankar hos dig eller få dig att upptäcka känslor eller andra slags sensationer. Det man ska komma ihåg är att om man sätter igång processer hos andra, så får man faktiskt stanna kvar och fullfölja det hela.

Jag börjar hitta hur jag ska förhålla mig till mina "vänner", mina bekanta och de som faktiskt är mina riktiga vänner. Jag vill inte skapa en mur, jag vill kunna vara mig själv. Om jag ska använda mig själv som verktyg, måste jag hitta styrka i mina "svagheter". Jag har en vän som i princip skällt ut mig för att jag är för snäll och hjälpsam. Hen har rätt, till viss del. Att fortsätta ställa upp för andra utan att känna något som helst gensvar kommer jag sluta med. Det är meningen att vi ska ha en vänskapsrelation - du går inte i behandling/terapi hos mig. Jag måste släppa lite på "det kollektiva ansvaret" som jag så ofta förespråkar. För jag är inte den som måste ta ansvar för alla som mår dåligt. Jag kan bara ta ansvar för mig själv. Jag kan försöka hjälpa andra, men jag vill ju kunna ha ett professionellt liv och ett privat liv.

Jag kommer givetvis kunna prata om problem med mina vänner, men det ska vara ett utbyte. Inte en gratis terapisession för dig.

All at once

Om det inte framgick av mitt förra inlägg; jag lägger inte skulden på er. Ansvaret är mitt. Jag ger er betydelse nog för att kunna såra, jag ger er makten att kunna göra det. Jag kanske inte väljer att ta illa upp, men mitt synsätt påverkar absolut mina känslor. Så jag klandrar er inte egentligen.

Jag kommer fortsätta min "isolation" ett tag till, jag ska försöka koncentrera mig på studierna istället. Jag känner bara att jag kommit till en punkt där jag måste välja. Det låter dramatiskt, men mitt liv är dramatiskt för mig. Hädanefter vill jag spela huvudrollen. Jag vill inte gömma mig, låta andra inklusive mig själv nedvärdera mig. Så jag tänker stänga in mig, komma överens med mina motstridiga känslor och tankar.

Så jag hoppas ni kan ha överseende med mig. Jag måste göra det här, för mig och min eget sinnes ros skull. Jag är i en brytningsperiod och jag hoppas att saker blir bättre sedan. Vissa människor måste kanske försvinna ur mitt liv, eller så måste åtminstone relationen förändras. Jag vill ha jämlika relationer.

Som alltid är jag glad för er som reach out och tröstar mig och peppar mig. Om mitt gensvar är dåligt får ni ursäkta, jag uppskattar er och det ni gör. Jag lovar, jag kommer prata när jag vet vad jag känner.

Att veta sitt eget värde del II

Jag  ger de människor som finns i mitt liv  betydelse. Jag bestämmer hur mycket du som vän ska få påverka mig och mitt liv. Vissa människor slinker in och betyder plötsligt allt. De symboliserar trygghet. Det är dock fortfarande jag som bestämmer att ge er den betydelsen.

Det är också jag som kan ge er makten att såra mig. Antingen genom det jag delar med mig av i förtroende, eller enbart genom vad du som människa betyder för mig. I en tid där mitt hjärta varit tomt har jag låtit så många komma in. Jag släppte på mina murar för att jag måste känna något. Jag måste våga. Mitt hjärta har varit fullt av er människor i min närhet.

I lördags grät jag som ett litet barn för mitt hjärta kändes trampat på. Det kändes som att så många trampade på mig, spottade på mig och misshandlade min själ. Jag kände mig som en drunknande som alla bara tittade på, men valde att inte rädda. För jag ställer upp för er. Jag är en sådan människa som kör 30 mil i snöstorm för att skjutsa min kompis som är ledsen. Jag är en sådan människa som trots att jag älskar dig, hjälper dig att bli tillsammans med den du vill vara med. Jag är en sådan människa som försöker tänja mig till det yttersta för att hjälpa de jag tycker om. Jag är en sådan människa som sällan eller aldrig känner att någon har plats för mig och mina problem.

Jag vill inte längre "bend over backwards" för att hjälpa de som inte kan hjälpa mig. Jag vill inte känna mig en emotionellt urvriden disktrasa. Jag vill inte känna mig så oälskad och ouppskattad som jag gör.

Om jag ska kunna känna att jag är värd något, kan jag inte låta er få mig att känna så här. Jag vill inte gråta längre. Jag måste släppa er, för just nu drunknar jag.

Att veta sitt eget värde

Något som jag själv har problem med är att veta mitt eget värde. Att kunna värdera sig själv, sitt utseende och sina personliga egenskaper och färdigheter är svårt. Det är lätt att underskatta sitt eget värde, sin egen betydelse för andra människor. Att veta sitt eget värde är starkt sammanknutet med självförtroende och självkänsla.

Att veta sitt eget värde kan handla om så mycket. Att inte låta sig utnyttjas av killen/tjejen man gillar, att inte låta sig utnyttjas av "vänner" eller av familj. Det kan handla om att kunna löneförhandla, för du ska få betalt utifrån dina färdigheter och erfarenhet, kan du inte framhäva dessa är risken stor att du blir underbetald. Det kan handla om den dagen när du står framför spegeln och knappt vill titta på dig själv, för du ser bara allt som är negativt.

Att veta sitt eget värde handlar om att kunna säga; JAG ÄR VIKTIG och mena det. Jag är viktig, jag betyder något för mig själv men även för andra. Mina handlingar kan göra skillnad och jag är medveten om detta. Jag kan inte allt, men vissa saker är jag riktigt duktig på. Mitt gäddhäng kanske inte är så vackert, men när jag är glad så blir mina ögon riktigt fina.

Jag gav mig själv som nyårslöfte att försöka lyfta de människor som förtjänar det. Jag har försökt ge mina vänner, bekanta men även ibland relativt okända människor beröm när de förtjänar det. Om du gör något bra, har en fin tanke eller ett fint sätt mot människor så vill jag att du ska veta det. För jag vet hur glad man kan bli av att bli bekräftad, av att bli sedd. Jag ser er, alla ni fina människor i världen.