malibu stacy doesn't read

Ibland önskar jag att jag var lite mindre svår och komplicerad. Jag vill vara som en av de där glada tjejerna - ni vet vilka jag menar. De som alltid ler, är glada och positiva. De är fulla av upptåg, skämtar och håller igång konversationer. De är goda värdinnor och ser till att alla har roligt. De är lättsamma och pratglada. Jag inser givetvis att de också har sina problem, men det verkar så himla lättsamt.

Jag är inte hurtig, positiv och glättig. Jag är inte värdinnematerial. Jag talar hellre om politik, sociala problem och religion än andra mer ytliga ämnen. Jag ifrågasätter och diskuterar. Jag ifrågasätter även mig själv och min identitet är i ständig förändring vilket ofta får mig ur balans. Jag är en människa som gråter och skriver dramatiska texter om mitt liv och mående.

Ja, jag önskar ibland att jag var annorlunda. Jag är dock ibland jävligt glad över att vara just jag och ingen annan. Jag är en människa som försöker acceptera mig själv. Jag försöker lära mig att vara stolt över mina karaktärsdrag och över det som gör mig så unik. Jag försöker lära mig att vara jag.

you found me

Enligt samhället, Svea Rikes lag och mina föräldrar är jag en vuxen kvinna sedan ett par år tillbaka. Jag kämpar dock med en sak som vanligtvis hör tonåren till. Jag försöker hitta min identitet. Jag försöker hitta mig. Jag undrar ibland om jag är sen i utveckligen.. samtidigt så känns det som att detta är ett annat slags sökande än det jag gjorde under tonåren. Min utbildning har genom teori och praktik satt mig på prov. Vem är jag, och vem vill jag vara? Detta kan appliceras både på min yrkesroll men även mig som privatperson.

Så förhoppningsvis är mitt sökande och ifrågasättande ett bevis på min fortsatta utveckling som människa. Jag vill gärna tro att mina studier och mina möten med människor gör mig bättre och starkare. Alla mina erfarenheter, onda som goda, formar mig. Samhället formar mig likväl som jag formar samhället utifrån min syn på det. 

Det är lättare att se förändringar som sker på ytan. VT -08 

an open mind

Ibland tänker jag på hur mitt liv måste te sig för utomstående. De stora kontraster som finns mellan det jag skriver och den glada yta som jag visar upp. Förstå mig rätt, jag spelar inte en roll som lycklig och glad tjej. Det är bara det att jag försöker fokusera på det goda. Jag vill bara inte låta det onda, ledsna och arga vinna.

What's good for you

Jag upptäckte nyligen låten Hate me - Blue October. Den får mig alltid att tänka tillbaka på mina relationer med andra människor. Den får mig att se våra handlingar i nytt ljus och ger dem en annan mening. Ibland känns det som att jag kunde ha skrivit denna låt, förutom på en punkt. För mig handlar det inte om det jag inte gjort utan snarare om vad du inte kunnat gjort. Allt du inte kunnat gjort för mig. Samtidigt så tänker jag på allt jag gjort för dig, men även mot dig. 

Det är hit jag vill komma med denna text. Hur lätt jag gjort det för dig att hata mig. Jag har alltid tagit rollen som den onda. Jag har alltid fått vara den som tar de hårda, sårande besluten. Jag har gjort det för att jag älskar dig. För att du ska kunna få det bättre när du inte klarade av att göra det själv. Du gav mig ansvaret att se till din lycka, din framgång. Jag förvaltade det lite för väl och det är hårt för mig nu.

Idag har jag fått göra det igen. Jag har fått såra en människa jag älskar för att hjälpa honom. Jag kanske läser in för mycket i allt det här, jag kanske överskattar min egen betydelse. Det här är dock mina känslor. Min bild av verkligheten. Min värld som jag måste leva med. 

What makes life worthwhile.

For years I read about the inscrutable, misty moorlands.
For years I read about the magic and folklore.

For years I dreamt about the scenery.

For years my heart have been captured. 

This year my heart will rejoice.

There's no leaving now

Ibland släpper jag taget om min kontroll. Jag låter mina impulser och mina känslor styra, vilket leder till underbara händelser och känslor. Det leder dock även till hårda fall och brutala uppvaknanden ur rosenskimrande drömmar. Jag är en utpräglad känslomänniska, jag har så många av dem att det blir kaos inom mig. Jag försöker hitta mellanvägar men det håller inte. Inte nu längre. 

Jag har varit feg och jag har varit rädd. Jag har velat, tvivlat och gömt mig bakom vaga ursäkter. Jag är fortfarande rädd men jag börjar veta vad jag vill. Nu tänker jag kämpa för det!

Diaries left with cryptic entries

Jag skriver, raderar och formulerar om. Orden tycks inte längre ha samma innebörd som de brukade, de verkar bleka och innehållslösa. Jag saknar kraften och makten mina ord kan ge och ge uttryck för. Jag läser det jag skrivit men finner ingen röd tråd. Allt är spretigt, det finns konstlade sammanband och slutsatser. Jag svär och åkallar himlens och underjordens alla makter, jag försöker hitta en väg ut ur det hela. Idag kan jag inte komma med några ursäkter. Allt är naket, blottat men framför allt bräckligt. Den brutala verkligheten tränger sig på och kräver svar och handlingar.