Vissa saker kan inte beskrivas II

Vissa saker kan inte beskrivas

Waiting for you to embrace me

Att få lämna mitt hem, om än tillfälligt, och se något nytt, något fräscht och obefläckat ger mig alltid nya perspektiv. Denna vecka har jag varit en tur till Härnösand. Jag har studerat och fått känna mig kompetent i diskussioner med andra. Jag har suttit i en park vid en syren som doftade trygghet och oskyldig barndom. Jag har haft tid att tänka igenom vilka mina värderingar är, vart jag står och om jag står för det jag anser vara viktigt. Jag har börjat hitta mig själv igen. Jag har lagt några tvivel åt sidan. Jag har kunnat växt lite.

Midsommar bjöd på fint sällskap och även fina, viktiga diskussioner. Jag känner mig stärkt av att andras bild av mig verkar stämma överrens med hur jag vill och försöker vara. 

Jag är fortfarande lite ledsen, sårad och framför allt undrande, men jag känner att jag är på rätt väg. 

You try to feel the beat.

Jag har haft ett par hårda dagar nu. Först kände jag tvivel över de val jag gjort det senaste året. Jag tvivlade på mig själv, min förmåga att vara lycklig och på att jag hade en framtid att se fram emot. Jag kände mig helt desperat ensam och tröstlös. Jag fann ingen ro, ingen tröst, inget hopp.

Sedan kom nästa slag, det som verkligen fått mig att tvivla på mig själv. Jag har tvivlat på mitt eget omdöme, mitt förnuft, min lämplighet som socialarbetare, min medmänsklighet och framför allt min egen självkännedom. För jag kanske inte alls är som jag tror? Jag kanske bara ser grandet i min broders öga men inte bjälken i mitt eget. Jag kanske har varit allt för självgod?

Turligt nog har jag många fina vänner och bekanta som gett mig tröstande och värmande ord. Tack vare er så har denna katastrof till lilla livskris inte fått mig att bli helt galen av misströstan.

Det kändes fruktansvärt patetiskt ikväll när jag bröt ihop i bilen och bara grät. Jag hade åkt ut till mitt bästa ställe för att tänka och få känna lite ro, men det var människor där. Det behövdes så lite för att tippa mig över kanten. Det känns som att sen i fredags har jag bara gråtit eller grubblat över allt som känns felande i mitt liv.

Jag känner mig naken, sårbar och hudlös. Framför allt känner jag mig bottenlöst ensam. Trots allt fina stöd och människorna omkring mig så känner jag mig desperat, tröstlöst ensam.

Wintersong

I lie awake and try to recall how your body felt beside me,
and silence gets too hard to handle and the night too long.

Oh, how I miss you now, my love.

You spin me out of control

Jag har så svårt att skriva om när det går bra för mig, orden faller sig inte rätt. Imorgon jobbar jag mitt första arbetspass och sen är jag ledig ungefär en vecka till. Så jag njuter av min ledighet, träffar vänner och tar sovmorgon. Mitt liv känns ganska okomplicerat och lättsamt just nu, det är kanske min inställning som ändrats.. Skönt är det i alla fall.

Visst, jag saknar att ha någon att älska. Jag saknar att veta hur min framtid ser ut. Samtidigt så har jag så många vänner och familj att älska. Jag har ett helt liv, en helt okänd spännande framtid att se fram emot. Idag ser jag positivt på mitt liv och allt jag har framför mig!

2010-2011

Ett liv utan kärlek, ett år utan sommar?

Jag känner för att samla alla mina vänner, bjuda upp dem till dans. Jag vill sitta framför en brasa, dra riktigt dåliga skämt och bara skratta. Jag känner för att bada i ett ljuvligt sommarregn. Jag känner för att ta din hand i min och visa att jag tycker om dig. Med andra ord - jag är riktigt glad!


Jag pratade med en god vän här om dagen och hon sa att sommaren har en tendens att förändra ens liv på de mest oanade sätt. Jag ser fram emot det!