king of spain

Don't be tardy for the party

Igår var jag och fina S på hockey, kikade in Strömsund vs Sveg. Sist jag var på en hockeymatch är nog någon gång på högstadiet. Vi brukade spana in de snygga grabbarna och vara allmänt fjortis som man är i den åldern. Gårdagen var skitkul, det var bra att göra något nytt och bryta vardagens slentrian.

Ikväll blir det middag och vin med några vänner, känns också som en hit! Har ju insett att nu när ena bästis flyttat, så måste jag anstränga mig lite om jag ska träffa folk, haha! Var som lättsamt förut att gå tvärs över parkeringen och veta att det var massa folk där, nu får jag bjuda in dom eller mig själv om det ska bli någon socializing. Det är väl bra antar jag, att jag äntligen måste visa framfötterna och make an effort för att att vara med mina vänner. Är en himla enstöring, men gillar ju alla mina fina vänner! Alla ni som känt mig ett tag vet ju att jag är sämst på att höra av mig, har alltid varit och har gjort hundratals försök att ändra det. Det brukar dock inte gå så bra, jag blir så lätt fast i min egen lilla bubbla. 

Så ett tidigt nyårslöfte är att göra ett sista försök att försöka bli bättre på att visa mina vänner att jag uppskattar dem och trivs i deras sällskap. Känns tragiskt att man oftast bara träffas när det vankas alkohol, för tusan vi kan väl ha kul ändå? Sedan är det ju givetvis så att vi allihop har jobb, skola osv så det är fullt upp på veckan.. men en liten stund borde man ju ha ork till?

Jaja, jag hoppas ni alla får en riktigt trevlig helg, det tänker jag ha! 

at least not today

Det är lätt att fastna  i grubblerier, speciellt nu på hösten när det är mörkt ute och vi ensamma själar sitter och trycker i våra hem. Har för mig att någon sagt något i stil med att isolation är dåligt sällskap för då vandrar tanken för långt. Poängen var att om du är för introspektiv så ledde det bara till negativa tankegångar.

Jag är en typisk grubblare. Jag tror jag skrivit om det förut? Jag kan sitta och tänka tillbaka på händelser som skedde för 7 år sen och önska att jag handlat annorlunda. Jag samlar på erfarenheter, jag är impulsiv och blir ibland helt galen av livsglädje och gör massa tokiga saker. Ibland ångrar jag dem redan när jag gör dem, ibland dagen efter och ibland något år efter. Det kommer dock alltid en dag när jag kan skratta åt det eller känna att jag lärt mig något av det. Skratta åt mina misstag, mina tokiga infall och mina naiva tankar om livet.

För så är det att leva, förhoppningsvis så växer vi och utvecklas som människor. Så visst, jag kan ångra lite av allt tokigt jag gjort men är glad att jag gjort det ändå. För allt det tokiga, allt det pinsamma, svåra och ibland rent idiotiska jag gjort är det som gjort mig till mig. Jag är Sandra Doberck för fan! Den allra bästa Sandra Doberck som finns i hela jävla världen.

Något som gör mig glad är att jag förhoppningsvis har 50 år kvar att leva. FEMTIO JÄVLA ÅR där jag kan leva rövare, älska så hjärtat växer sig urstarkt, fnittra med bästa vänner, ha diskussioner om strängteori och oändlighet med finaste bittraste mannen, träffa fina människor som krossar mitt hjärta, resa till jordens alla hörn med bästis E och åka på bilfärder med skumma människor och kanske, kanske återigen visa röven för alla som sitter på Mc Donalds vid Stortorget tillsammans med en extremt fin flata till vän.

EDIT: Det här var innan duckface-posen kom, hatar bara att le på kort så har alltid gjort grimaser istället. För då gör det ju inget om man ser ful ut, är som tillåtet, haha! Sedan att min dåvarande pojkvän tyckte jag var adorable när jag gjorde så kan ju ha bidragit lite också, hehe!

anakoret

Avskildhet, ensamhet, avstängdhet, tillbakadragenhet, stillhet.

Enstöring, ensam person, enslig, eremit, osällskaplig människa, särling.

Ensam, allena, övergiven, utan sällskap, solokvist, avskild, solitär, unik, lämnad åt sitt öde.

Sällskap, samvaro, gemenskap, kamrat, följeslagare, partner, moatjé.

Att vara enslig behöver inte betyda att man är ensam. Är jag en särling för att jag trivs bra i min ensamhet? Jag känner mig sällan övergiven trots att jag är allena. Min avskildhet, min avsaknad av samvaro är självvald. Jag har tänkt mycket på det här då flera uttryckt en undran eller önskan om att jag också "borde skaffa någon", för min förra partner har ju någon. Ja, det har hen och jag tycker det är fantastiskt att hen kan vara lycklig.

Men jag är inte redo för att dela mitt liv med någon igen, jag är inte redo för att älska någon igen. Detta har absolut inget med mitt förra förhållande att göra. Det är helt enkelt så att jag vill komma underfund med vem jag är, innan jag ger mig in på att försöka lära känna någon annan. Det faktum att jag inte träffat någon extraordinär människa har ju även en viss påverkan, haha. Jag längtar efter himlastormande kärlek igen, men inte nu. Så nej, jag letar inte efter en partner och jag tänker inte göra det för att underlätta för er.

Jag trivs bra med mitt liv som det är nu. Jag trivs med att bo själv med mina fina små katter. Jag trivs med att kunna läsa hela natten om jag vill, för ingen störs av min lampa. Jag trivs med att äta vad jag vill, diska när jag vill och springa omkring halvnaken om jag vill. Jag är nöjd. De få gånger jag vill ha sällskap har jag alltid mina fina vänner och min familj - så det går aldrig någon nöd på mig. Mitt liv är bra precis som det är.

i ett hus vid skogens slut

Nästan all min tid spenderas med drömmar om framtiden.

Drömmar om ett hem, en trygg plats att vara.

Drömmar om ett rikare liv.

Sommaren har grönska

to forever be who we are?

Jag tror att vi människor är i ständig förändring. Vi läser, ser på tv, träffar människor och arbetar. Alltid är det något som berör oss. Alltid är det något som får våra tankar att börja snurra, om än så lite. Vissa människor har en förmåga att alltid beröra, att alltid skapa nya tankar hos dig eller få dig att upptäcka känslor eller andra slags sensationer. Det man ska komma ihåg är att om man sätter igång processer hos andra, så får man faktiskt stanna kvar och fullfölja det hela.

Jag börjar hitta hur jag ska förhålla mig till mina "vänner", mina bekanta och de som faktiskt är mina riktiga vänner. Jag vill inte skapa en mur, jag vill kunna vara mig själv. Om jag ska använda mig själv som verktyg, måste jag hitta styrka i mina "svagheter". Jag har en vän som i princip skällt ut mig för att jag är för snäll och hjälpsam. Hen har rätt, till viss del. Att fortsätta ställa upp för andra utan att känna något som helst gensvar kommer jag sluta med. Det är meningen att vi ska ha en vänskapsrelation - du går inte i behandling/terapi hos mig. Jag måste släppa lite på "det kollektiva ansvaret" som jag så ofta förespråkar. För jag är inte den som måste ta ansvar för alla som mår dåligt. Jag kan bara ta ansvar för mig själv. Jag kan försöka hjälpa andra, men jag vill ju kunna ha ett professionellt liv och ett privat liv.

Jag kommer givetvis kunna prata om problem med mina vänner, men det ska vara ett utbyte. Inte en gratis terapisession för dig.

All at once

Om det inte framgick av mitt förra inlägg; jag lägger inte skulden på er. Ansvaret är mitt. Jag ger er betydelse nog för att kunna såra, jag ger er makten att kunna göra det. Jag kanske inte väljer att ta illa upp, men mitt synsätt påverkar absolut mina känslor. Så jag klandrar er inte egentligen.

Jag kommer fortsätta min "isolation" ett tag till, jag ska försöka koncentrera mig på studierna istället. Jag känner bara att jag kommit till en punkt där jag måste välja. Det låter dramatiskt, men mitt liv är dramatiskt för mig. Hädanefter vill jag spela huvudrollen. Jag vill inte gömma mig, låta andra inklusive mig själv nedvärdera mig. Så jag tänker stänga in mig, komma överens med mina motstridiga känslor och tankar.

Så jag hoppas ni kan ha överseende med mig. Jag måste göra det här, för mig och min eget sinnes ros skull. Jag är i en brytningsperiod och jag hoppas att saker blir bättre sedan. Vissa människor måste kanske försvinna ur mitt liv, eller så måste åtminstone relationen förändras. Jag vill ha jämlika relationer.

Som alltid är jag glad för er som reach out och tröstar mig och peppar mig. Om mitt gensvar är dåligt får ni ursäkta, jag uppskattar er och det ni gör. Jag lovar, jag kommer prata när jag vet vad jag känner.

Att veta sitt eget värde del II

Jag  ger de människor som finns i mitt liv  betydelse. Jag bestämmer hur mycket du som vän ska få påverka mig och mitt liv. Vissa människor slinker in och betyder plötsligt allt. De symboliserar trygghet. Det är dock fortfarande jag som bestämmer att ge er den betydelsen.

Det är också jag som kan ge er makten att såra mig. Antingen genom det jag delar med mig av i förtroende, eller enbart genom vad du som människa betyder för mig. I en tid där mitt hjärta varit tomt har jag låtit så många komma in. Jag släppte på mina murar för att jag måste känna något. Jag måste våga. Mitt hjärta har varit fullt av er människor i min närhet.

I lördags grät jag som ett litet barn för mitt hjärta kändes trampat på. Det kändes som att så många trampade på mig, spottade på mig och misshandlade min själ. Jag kände mig som en drunknande som alla bara tittade på, men valde att inte rädda. För jag ställer upp för er. Jag är en sådan människa som kör 30 mil i snöstorm för att skjutsa min kompis som är ledsen. Jag är en sådan människa som trots att jag älskar dig, hjälper dig att bli tillsammans med den du vill vara med. Jag är en sådan människa som försöker tänja mig till det yttersta för att hjälpa de jag tycker om. Jag är en sådan människa som sällan eller aldrig känner att någon har plats för mig och mina problem.

Jag vill inte längre "bend over backwards" för att hjälpa de som inte kan hjälpa mig. Jag vill inte känna mig en emotionellt urvriden disktrasa. Jag vill inte känna mig så oälskad och ouppskattad som jag gör.

Om jag ska kunna känna att jag är värd något, kan jag inte låta er få mig att känna så här. Jag vill inte gråta längre. Jag måste släppa er, för just nu drunknar jag.

Att veta sitt eget värde

Något som jag själv har problem med är att veta mitt eget värde. Att kunna värdera sig själv, sitt utseende och sina personliga egenskaper och färdigheter är svårt. Det är lätt att underskatta sitt eget värde, sin egen betydelse för andra människor. Att veta sitt eget värde är starkt sammanknutet med självförtroende och självkänsla.

Att veta sitt eget värde kan handla om så mycket. Att inte låta sig utnyttjas av killen/tjejen man gillar, att inte låta sig utnyttjas av "vänner" eller av familj. Det kan handla om att kunna löneförhandla, för du ska få betalt utifrån dina färdigheter och erfarenhet, kan du inte framhäva dessa är risken stor att du blir underbetald. Det kan handla om den dagen när du står framför spegeln och knappt vill titta på dig själv, för du ser bara allt som är negativt.

Att veta sitt eget värde handlar om att kunna säga; JAG ÄR VIKTIG och mena det. Jag är viktig, jag betyder något för mig själv men även för andra. Mina handlingar kan göra skillnad och jag är medveten om detta. Jag kan inte allt, men vissa saker är jag riktigt duktig på. Mitt gäddhäng kanske inte är så vackert, men när jag är glad så blir mina ögon riktigt fina.

Jag gav mig själv som nyårslöfte att försöka lyfta de människor som förtjänar det. Jag har försökt ge mina vänner, bekanta men även ibland relativt okända människor beröm när de förtjänar det. Om du gör något bra, har en fin tanke eller ett fint sätt mot människor så vill jag att du ska veta det. För jag vet hur glad man kan bli av att bli bekräftad, av att bli sedd. Jag ser er, alla ni fina människor i världen.

All ye faithful

Ibland får jag frågan om varför jag gör mitt lidande offentligt. Varför jag väljer att skriva om det personliga, det djupa och det svåra. Jag måste skriva om det som är svårt för mig. Det är mitt andningshål, det får mig att sortera ut det som är viktigt och betydelsefullt. Jag kan gå tillbaka och se hur jag känt tidigare, se om jag utvecklas. Att välja att göra detta offentligt är ett medvetet val.

Jag sitter på makten att välja att utelämna, omskriva eller på andra sätt förändra min verklighet i skrift. Jag väljer att skriva om det som berör mig. Vissa kanske ser det som att jag väljer att göra mig sårbar, men jag känner inte så. Det faktum att jag väljer att berätta om mitt liv för er läsare, gör att människor inte kan såra mig med det dom säger om mig. Jag mår dåligt ibland, jag är osäker ibland. Jag är mänsklig.

Vill du håna mig för det? Vill du tala illa om mig, sprida rykten och fara med osanning? Varsågod! Jag kan inte stoppa dig. Däremot kan jag välja att stå för den jag är, vad jag tycker och vad jag känner. Jag tänker inte backa. Jag tänker inte gömma mig.

Jag vet att det finns människor som blir hjälpta av att jag väljer att skriva öppet om det här. Jag visar att du som individ inte står ensam. Jag väljer att blotta mina "svaga" sidor, så att vi kan bli starka tillsammans. Jag är ingen storbloggare, men jag försöker stå upp för den lilla människan!

Att älska sig själv

Efter en tids funderande, diskussioner och rätt tydliga drömmar har jag äntligen kommit till insikt. Jag är som de flesta människor en person som gärna ger andra råd. Mina vänner kommer till mig med sina problem för tröstande ord, ibland hårda sanningar men även ibland för att få en annan synvinkel. Idag ska jag dela med mig av några hårda sanningar som jag behövt konfrontera mig själv med den senaste tiden. Det grämer mig att jag inte insett innebörden eller kopplingen förrän nu.

Jag har aldrig haft en riktigt klädstil, jag har pendlat från punkare till att tafatt försöka efterhärma det aktuella modet. Jag har tvekat att bära klackar, för då blir jag för lång. Jag har tvekat att tala om mina politiska åsikter med dem som haft den motsatta. För jag vill inte ställa till med en scen. Jag har pendlat mellan olika kompisgrupper, där jag fått leva ut mina olika personligheter. Jag är bokälskaren, rådgivaren, romantikern. Samtidigt är jag den som älskar fester, galna upptåg och att njuta av livet. Det senaste året har jag varit ovanligt mycket i konflikt med mig själv. Vem är jag? Vem vill jag vara?

Ovanstående stycke blir relevant för min nya livsinställning. Jag har varit rädd för att stå upp för mig själv. Jag har skämts över min kropp, över mina tankar och mina slutledningar. Sen jag började socionomutbildningen har jag växt mig starkare för varje föreläsning, varje diskussion med mina kamrater och varje briljant formulerad mening som knappats in på datorn. Jag kraschade ner i osäkerhet ibland, men stod ändå starkare sedan. Jag började stå upp för mig själv, för mina åsikter och för vem jag är. Jag är inte alltid säker på vem jag är, men jag vet definitivt vem jag INTE är.

Förra hösten fick mitt självförtroende en rejäl knäck. Jag var psykiskt nedbruten i flera månader. Min kropp reagerade på all stress och min nedstämdhet och jag hade inte menstruation på ett halvår. Det är inte friskt. Tack vare fina vänner och lite jävlar anamma överlevde jag det också. Jag fick lära mig att jag måste ta hand om mig själv, innan jag försöker ta hand om andra. Jag kan inte straffa mig själv genom att misshandla min egen kropp och själ.

Rådet att man måste älska sig själv för att kunna bli älskad av någon annan tycker jag är rent skitsnack. Däremot tror jag att man måste låta andra älska en. Jag älskar inte mig själv varje dag, jag kommer aldrig göra det. Däremot tänker jag sträva efter att vara stolt över mig själv. Jag tänker bära högklackat, jag tänker fortsätta käfta emot alla rasister här på byn, jag tänker klä mig som en Sandra. Jag har alltid vetat vad jag vill med mitt liv, men skyggat för att få det att hända. Det är jobbigt att bry sig om sitt liv. Men vet ni vad? Att låta andra nedvärdera en, eller ännu värre, göra det själv.. det är jobbigare!

Jag lovar härmed mig själv, och ni få trogna läsare, att jag hädanefter ska försöka att inte gömma mig. Jag ska försöka stå upp för mig själv, för det om något torde vara kärlek till sig själv.

Wicked game

What a wicked game you play to make me feel this way
What a wicked thing to do to let me dream of you
What a wicked thing to say you never felt this way
What a wicked thing to do to make me dream of you

Kiss me!

Settle down with me, cover me up, cuddle me in.
Lie down with me, yeah, and hold me in your arms
and your heart's against my chest, your lips pressed to my neck.
I'm falling for your eyes but they don't know me yet
and with a feeling I'll forget, I'm in love now.

Kiss me like you wanna be loved, you wanna be loved, you wanna be loved.
This feels like falling in love, falling in love, falling in love.

malibu stacy doesn't read

Ibland önskar jag att jag var lite mindre svår och komplicerad. Jag vill vara som en av de där glada tjejerna - ni vet vilka jag menar. De som alltid ler, är glada och positiva. De är fulla av upptåg, skämtar och håller igång konversationer. De är goda värdinnor och ser till att alla har roligt. De är lättsamma och pratglada. Jag inser givetvis att de också har sina problem, men det verkar så himla lättsamt.

Jag är inte hurtig, positiv och glättig. Jag är inte värdinnematerial. Jag talar hellre om politik, sociala problem och religion än andra mer ytliga ämnen. Jag ifrågasätter och diskuterar. Jag ifrågasätter även mig själv och min identitet är i ständig förändring vilket ofta får mig ur balans. Jag är en människa som gråter och skriver dramatiska texter om mitt liv och mående.

Ja, jag önskar ibland att jag var annorlunda. Jag är dock ibland jävligt glad över att vara just jag och ingen annan. Jag är en människa som försöker acceptera mig själv. Jag försöker lära mig att vara stolt över mina karaktärsdrag och över det som gör mig så unik. Jag försöker lära mig att vara jag.

you found me

Enligt samhället, Svea Rikes lag och mina föräldrar är jag en vuxen kvinna sedan ett par år tillbaka. Jag kämpar dock med en sak som vanligtvis hör tonåren till. Jag försöker hitta min identitet. Jag försöker hitta mig. Jag undrar ibland om jag är sen i utveckligen.. samtidigt så känns det som att detta är ett annat slags sökande än det jag gjorde under tonåren. Min utbildning har genom teori och praktik satt mig på prov. Vem är jag, och vem vill jag vara? Detta kan appliceras både på min yrkesroll men även mig som privatperson.

Så förhoppningsvis är mitt sökande och ifrågasättande ett bevis på min fortsatta utveckling som människa. Jag vill gärna tro att mina studier och mina möten med människor gör mig bättre och starkare. Alla mina erfarenheter, onda som goda, formar mig. Samhället formar mig likväl som jag formar samhället utifrån min syn på det. 

Det är lättare att se förändringar som sker på ytan. VT -08 

an open mind

Ibland tänker jag på hur mitt liv måste te sig för utomstående. De stora kontraster som finns mellan det jag skriver och den glada yta som jag visar upp. Förstå mig rätt, jag spelar inte en roll som lycklig och glad tjej. Det är bara det att jag försöker fokusera på det goda. Jag vill bara inte låta det onda, ledsna och arga vinna.

What's good for you

Jag upptäckte nyligen låten Hate me - Blue October. Den får mig alltid att tänka tillbaka på mina relationer med andra människor. Den får mig att se våra handlingar i nytt ljus och ger dem en annan mening. Ibland känns det som att jag kunde ha skrivit denna låt, förutom på en punkt. För mig handlar det inte om det jag inte gjort utan snarare om vad du inte kunnat gjort. Allt du inte kunnat gjort för mig. Samtidigt så tänker jag på allt jag gjort för dig, men även mot dig. 

Det är hit jag vill komma med denna text. Hur lätt jag gjort det för dig att hata mig. Jag har alltid tagit rollen som den onda. Jag har alltid fått vara den som tar de hårda, sårande besluten. Jag har gjort det för att jag älskar dig. För att du ska kunna få det bättre när du inte klarade av att göra det själv. Du gav mig ansvaret att se till din lycka, din framgång. Jag förvaltade det lite för väl och det är hårt för mig nu.

Idag har jag fått göra det igen. Jag har fått såra en människa jag älskar för att hjälpa honom. Jag kanske läser in för mycket i allt det här, jag kanske överskattar min egen betydelse. Det här är dock mina känslor. Min bild av verkligheten. Min värld som jag måste leva med. 

What makes life worthwhile.

For years I read about the inscrutable, misty moorlands.
For years I read about the magic and folklore.

For years I dreamt about the scenery.

For years my heart have been captured. 

This year my heart will rejoice.

There's no leaving now

Ibland släpper jag taget om min kontroll. Jag låter mina impulser och mina känslor styra, vilket leder till underbara händelser och känslor. Det leder dock även till hårda fall och brutala uppvaknanden ur rosenskimrande drömmar. Jag är en utpräglad känslomänniska, jag har så många av dem att det blir kaos inom mig. Jag försöker hitta mellanvägar men det håller inte. Inte nu längre. 

Jag har varit feg och jag har varit rädd. Jag har velat, tvivlat och gömt mig bakom vaga ursäkter. Jag är fortfarande rädd men jag börjar veta vad jag vill. Nu tänker jag kämpa för det!

Diaries left with cryptic entries

Jag skriver, raderar och formulerar om. Orden tycks inte längre ha samma innebörd som de brukade, de verkar bleka och innehållslösa. Jag saknar kraften och makten mina ord kan ge och ge uttryck för. Jag läser det jag skrivit men finner ingen röd tråd. Allt är spretigt, det finns konstlade sammanband och slutsatser. Jag svär och åkallar himlens och underjordens alla makter, jag försöker hitta en väg ut ur det hela. Idag kan jag inte komma med några ursäkter. Allt är naket, blottat men framför allt bräckligt. Den brutala verkligheten tränger sig på och kräver svar och handlingar.

Vissa saker kan inte beskrivas II

Vissa saker kan inte beskrivas