Each and every day.

Jag saknar så många människor, vissa varje dag, vissa bara ibland när jag påminns om dem. Jag tittade på Ronja Rövardotter idag, min absoluta favoritfilm när jag var liten. Än idag är det den film jag helst ser när jag är sjuk och tycker synd om mig själv. En av mina favoritscener är när Skalle-Per gått bort och Mattis i sin sorg skriker; Han fattas mig. Han fattas mig så det skär i bröstet. När något fattas, när det inte är komplett - det känns mer fundamentalt än saknad. Det är sådant jag gillar med ord, de nyanser de kan skapa. De känslor de kan framkalla hos åhöraren.. Ni fattas mig. Mormor och morfar som jag aldrig kommer att se igen. Min övriga släkt som jag träffar alldeles för sällan. Gamla vänner som inte längre är nära. Ni är många som saknas, fattas och tänks på.

I'll be your lover, too.

Känner en stilla sorg, ett sakta vemod när jag tänker på de drömmar som grusats. Samtidigt känner jag en spirande glädje och nyfikenhet över det som komma skall.

Step it up!

Blir galen på människor som inte tar sitt eget personliga ansvar på allvar. Jag ska inte behöva jaga dig för att du ska göra rätt!

The Majority Says

Jag kände mig lycklig idag. Allt kändes rätt och framtiden kändes ljus och full med möjligheter. I takt med att solen sjönk så sjönk även mitt humör. Nu sitter jag här och har lust att skrika och grina som ett tjurigt barn. Varför låter jag andra människors handlingar påverka mig så?

Misty Morning Rain

Har försökt att tänka mer positivt och bryta några skadliga beteendemönster, och det blir faktiskt lättare och lättare. Jag har även bestämt mig för att våga be människor om hjälp, stöd eller sällskap - funkar över förväntan!

Nu längtar jag efter sommaren, jag längtar efter löpträning i regnet. Jag vill ha grillkvällar med alla mina kära men framför allt så saknar jag ljusa sommarnätter med gott sällskap och gott vin. Tack för att du får mig att se det här igen! <3

Let me sign

Mycket händer i mitt liv just nu, samtidigt som jag känner mig låst, fast i mönster och spår som aldrig kommer att förändras. En ögonöppnare för mig var ett samtal med en kvinna som forskar om stress och hur den påverkar hjärnan. Stress kan yttra sig i många olika former, men bland annat som ett konstant behov av att rädda andra människor, så som jag lever mitt liv. Genom andra, för andra. Jag gör saker för andra utan att tänka två gånger, men kan inte göra något för att fixa mitt eget liv, mina problem. Jag står handfallen, lamslagen och låter allt rinna förbi, passera utan att engagera mig. För om man inte försöker, kan ingen säga att man misslyckats. Logiken säger mig att då har du ju redan misslyckats, om du inte vågar tro, om du inte vågar hoppas och satsa allt. Så mitt liv blir kantat av ytterligheter, antingen ger jag allt - eller inget.