Att älska sig själv

Efter en tids funderande, diskussioner och rätt tydliga drömmar har jag äntligen kommit till insikt. Jag är som de flesta människor en person som gärna ger andra råd. Mina vänner kommer till mig med sina problem för tröstande ord, ibland hårda sanningar men även ibland för att få en annan synvinkel. Idag ska jag dela med mig av några hårda sanningar som jag behövt konfrontera mig själv med den senaste tiden. Det grämer mig att jag inte insett innebörden eller kopplingen förrän nu.

Jag har aldrig haft en riktigt klädstil, jag har pendlat från punkare till att tafatt försöka efterhärma det aktuella modet. Jag har tvekat att bära klackar, för då blir jag för lång. Jag har tvekat att tala om mina politiska åsikter med dem som haft den motsatta. För jag vill inte ställa till med en scen. Jag har pendlat mellan olika kompisgrupper, där jag fått leva ut mina olika personligheter. Jag är bokälskaren, rådgivaren, romantikern. Samtidigt är jag den som älskar fester, galna upptåg och att njuta av livet. Det senaste året har jag varit ovanligt mycket i konflikt med mig själv. Vem är jag? Vem vill jag vara?

Ovanstående stycke blir relevant för min nya livsinställning. Jag har varit rädd för att stå upp för mig själv. Jag har skämts över min kropp, över mina tankar och mina slutledningar. Sen jag började socionomutbildningen har jag växt mig starkare för varje föreläsning, varje diskussion med mina kamrater och varje briljant formulerad mening som knappats in på datorn. Jag kraschade ner i osäkerhet ibland, men stod ändå starkare sedan. Jag började stå upp för mig själv, för mina åsikter och för vem jag är. Jag är inte alltid säker på vem jag är, men jag vet definitivt vem jag INTE är.

Förra hösten fick mitt självförtroende en rejäl knäck. Jag var psykiskt nedbruten i flera månader. Min kropp reagerade på all stress och min nedstämdhet och jag hade inte menstruation på ett halvår. Det är inte friskt. Tack vare fina vänner och lite jävlar anamma överlevde jag det också. Jag fick lära mig att jag måste ta hand om mig själv, innan jag försöker ta hand om andra. Jag kan inte straffa mig själv genom att misshandla min egen kropp och själ.

Rådet att man måste älska sig själv för att kunna bli älskad av någon annan tycker jag är rent skitsnack. Däremot tror jag att man måste låta andra älska en. Jag älskar inte mig själv varje dag, jag kommer aldrig göra det. Däremot tänker jag sträva efter att vara stolt över mig själv. Jag tänker bära högklackat, jag tänker fortsätta käfta emot alla rasister här på byn, jag tänker klä mig som en Sandra. Jag har alltid vetat vad jag vill med mitt liv, men skyggat för att få det att hända. Det är jobbigt att bry sig om sitt liv. Men vet ni vad? Att låta andra nedvärdera en, eller ännu värre, göra det själv.. det är jobbigare!

Jag lovar härmed mig själv, och ni få trogna läsare, att jag hädanefter ska försöka att inte gömma mig. Jag ska försöka stå upp för mig själv, för det om något torde vara kärlek till sig själv.