Jag har haft ett par hårda dagar nu. Först kände jag tvivel över de val jag gjort det senaste året. Jag tvivlade på mig själv, min förmåga att vara lycklig och på att jag hade en framtid att se fram emot. Jag kände mig helt desperat ensam och tröstlös. Jag fann ingen ro, ingen tröst, inget hopp.
Sedan kom nästa slag, det som verkligen fått mig att tvivla på mig själv. Jag har tvivlat på mitt eget omdöme, mitt förnuft, min lämplighet som socialarbetare, min medmänsklighet och framför allt min egen självkännedom. För jag kanske inte alls är som jag tror? Jag kanske bara ser grandet i min broders öga men inte bjälken i mitt eget. Jag kanske har varit allt för självgod?
Turligt nog har jag många fina vänner och bekanta som gett mig tröstande och värmande ord. Tack vare er så har denna katastrof till lilla livskris inte fått mig att bli helt galen av misströstan.
Det kändes fruktansvärt patetiskt ikväll när jag bröt ihop i bilen och bara grät. Jag hade åkt ut till mitt bästa ställe för att tänka och få känna lite ro, men det var människor där. Det behövdes så lite för att tippa mig över kanten. Det känns som att sen i fredags har jag bara gråtit eller grubblat över allt som känns felande i mitt liv.
Jag känner mig naken, sårbar och hudlös. Framför allt känner jag mig bottenlöst ensam. Trots allt fina stöd och människorna omkring mig så känner jag mig desperat, tröstlöst ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar