Let me sign

Mycket händer i mitt liv just nu, samtidigt som jag känner mig låst, fast i mönster och spår som aldrig kommer att förändras. En ögonöppnare för mig var ett samtal med en kvinna som forskar om stress och hur den påverkar hjärnan. Stress kan yttra sig i många olika former, men bland annat som ett konstant behov av att rädda andra människor, så som jag lever mitt liv. Genom andra, för andra. Jag gör saker för andra utan att tänka två gånger, men kan inte göra något för att fixa mitt eget liv, mina problem. Jag står handfallen, lamslagen och låter allt rinna förbi, passera utan att engagera mig. För om man inte försöker, kan ingen säga att man misslyckats. Logiken säger mig att då har du ju redan misslyckats, om du inte vågar tro, om du inte vågar hoppas och satsa allt. Så mitt liv blir kantat av ytterligheter, antingen ger jag allt - eller inget.