Each and every day.

Jag saknar så många människor, vissa varje dag, vissa bara ibland när jag påminns om dem. Jag tittade på Ronja Rövardotter idag, min absoluta favoritfilm när jag var liten. Än idag är det den film jag helst ser när jag är sjuk och tycker synd om mig själv. En av mina favoritscener är när Skalle-Per gått bort och Mattis i sin sorg skriker; Han fattas mig. Han fattas mig så det skär i bröstet. När något fattas, när det inte är komplett - det känns mer fundamentalt än saknad. Det är sådant jag gillar med ord, de nyanser de kan skapa. De känslor de kan framkalla hos åhöraren.. Ni fattas mig. Mormor och morfar som jag aldrig kommer att se igen. Min övriga släkt som jag träffar alldeles för sällan. Gamla vänner som inte längre är nära. Ni är många som saknas, fattas och tänks på.