malibu stacy doesn't read

Ibland önskar jag att jag var lite mindre svår och komplicerad. Jag vill vara som en av de där glada tjejerna - ni vet vilka jag menar. De som alltid ler, är glada och positiva. De är fulla av upptåg, skämtar och håller igång konversationer. De är goda värdinnor och ser till att alla har roligt. De är lättsamma och pratglada. Jag inser givetvis att de också har sina problem, men det verkar så himla lättsamt.

Jag är inte hurtig, positiv och glättig. Jag är inte värdinnematerial. Jag talar hellre om politik, sociala problem och religion än andra mer ytliga ämnen. Jag ifrågasätter och diskuterar. Jag ifrågasätter även mig själv och min identitet är i ständig förändring vilket ofta får mig ur balans. Jag är en människa som gråter och skriver dramatiska texter om mitt liv och mående.

Ja, jag önskar ibland att jag var annorlunda. Jag är dock ibland jävligt glad över att vara just jag och ingen annan. Jag är en människa som försöker acceptera mig själv. Jag försöker lära mig att vara stolt över mina karaktärsdrag och över det som gör mig så unik. Jag försöker lära mig att vara jag.

you found me

Enligt samhället, Svea Rikes lag och mina föräldrar är jag en vuxen kvinna sedan ett par år tillbaka. Jag kämpar dock med en sak som vanligtvis hör tonåren till. Jag försöker hitta min identitet. Jag försöker hitta mig. Jag undrar ibland om jag är sen i utveckligen.. samtidigt så känns det som att detta är ett annat slags sökande än det jag gjorde under tonåren. Min utbildning har genom teori och praktik satt mig på prov. Vem är jag, och vem vill jag vara? Detta kan appliceras både på min yrkesroll men även mig som privatperson.

Så förhoppningsvis är mitt sökande och ifrågasättande ett bevis på min fortsatta utveckling som människa. Jag vill gärna tro att mina studier och mina möten med människor gör mig bättre och starkare. Alla mina erfarenheter, onda som goda, formar mig. Samhället formar mig likväl som jag formar samhället utifrån min syn på det. 

Det är lättare att se förändringar som sker på ytan. VT -08 

an open mind

Ibland tänker jag på hur mitt liv måste te sig för utomstående. De stora kontraster som finns mellan det jag skriver och den glada yta som jag visar upp. Förstå mig rätt, jag spelar inte en roll som lycklig och glad tjej. Det är bara det att jag försöker fokusera på det goda. Jag vill bara inte låta det onda, ledsna och arga vinna.

What's good for you

Jag upptäckte nyligen låten Hate me - Blue October. Den får mig alltid att tänka tillbaka på mina relationer med andra människor. Den får mig att se våra handlingar i nytt ljus och ger dem en annan mening. Ibland känns det som att jag kunde ha skrivit denna låt, förutom på en punkt. För mig handlar det inte om det jag inte gjort utan snarare om vad du inte kunnat gjort. Allt du inte kunnat gjort för mig. Samtidigt så tänker jag på allt jag gjort för dig, men även mot dig. 

Det är hit jag vill komma med denna text. Hur lätt jag gjort det för dig att hata mig. Jag har alltid tagit rollen som den onda. Jag har alltid fått vara den som tar de hårda, sårande besluten. Jag har gjort det för att jag älskar dig. För att du ska kunna få det bättre när du inte klarade av att göra det själv. Du gav mig ansvaret att se till din lycka, din framgång. Jag förvaltade det lite för väl och det är hårt för mig nu.

Idag har jag fått göra det igen. Jag har fått såra en människa jag älskar för att hjälpa honom. Jag kanske läser in för mycket i allt det här, jag kanske överskattar min egen betydelse. Det här är dock mina känslor. Min bild av verkligheten. Min värld som jag måste leva med. 

What makes life worthwhile.

For years I read about the inscrutable, misty moorlands.
For years I read about the magic and folklore.

For years I dreamt about the scenery.

For years my heart have been captured. 

This year my heart will rejoice.

There's no leaving now

Ibland släpper jag taget om min kontroll. Jag låter mina impulser och mina känslor styra, vilket leder till underbara händelser och känslor. Det leder dock även till hårda fall och brutala uppvaknanden ur rosenskimrande drömmar. Jag är en utpräglad känslomänniska, jag har så många av dem att det blir kaos inom mig. Jag försöker hitta mellanvägar men det håller inte. Inte nu längre. 

Jag har varit feg och jag har varit rädd. Jag har velat, tvivlat och gömt mig bakom vaga ursäkter. Jag är fortfarande rädd men jag börjar veta vad jag vill. Nu tänker jag kämpa för det!

Diaries left with cryptic entries

Jag skriver, raderar och formulerar om. Orden tycks inte längre ha samma innebörd som de brukade, de verkar bleka och innehållslösa. Jag saknar kraften och makten mina ord kan ge och ge uttryck för. Jag läser det jag skrivit men finner ingen röd tråd. Allt är spretigt, det finns konstlade sammanband och slutsatser. Jag svär och åkallar himlens och underjordens alla makter, jag försöker hitta en väg ut ur det hela. Idag kan jag inte komma med några ursäkter. Allt är naket, blottat men framför allt bräckligt. Den brutala verkligheten tränger sig på och kräver svar och handlingar.

Vissa saker kan inte beskrivas II

Vissa saker kan inte beskrivas

Waiting for you to embrace me

Att få lämna mitt hem, om än tillfälligt, och se något nytt, något fräscht och obefläckat ger mig alltid nya perspektiv. Denna vecka har jag varit en tur till Härnösand. Jag har studerat och fått känna mig kompetent i diskussioner med andra. Jag har suttit i en park vid en syren som doftade trygghet och oskyldig barndom. Jag har haft tid att tänka igenom vilka mina värderingar är, vart jag står och om jag står för det jag anser vara viktigt. Jag har börjat hitta mig själv igen. Jag har lagt några tvivel åt sidan. Jag har kunnat växt lite.

Midsommar bjöd på fint sällskap och även fina, viktiga diskussioner. Jag känner mig stärkt av att andras bild av mig verkar stämma överrens med hur jag vill och försöker vara. 

Jag är fortfarande lite ledsen, sårad och framför allt undrande, men jag känner att jag är på rätt väg. 

You try to feel the beat.

Jag har haft ett par hårda dagar nu. Först kände jag tvivel över de val jag gjort det senaste året. Jag tvivlade på mig själv, min förmåga att vara lycklig och på att jag hade en framtid att se fram emot. Jag kände mig helt desperat ensam och tröstlös. Jag fann ingen ro, ingen tröst, inget hopp.

Sedan kom nästa slag, det som verkligen fått mig att tvivla på mig själv. Jag har tvivlat på mitt eget omdöme, mitt förnuft, min lämplighet som socialarbetare, min medmänsklighet och framför allt min egen självkännedom. För jag kanske inte alls är som jag tror? Jag kanske bara ser grandet i min broders öga men inte bjälken i mitt eget. Jag kanske har varit allt för självgod?

Turligt nog har jag många fina vänner och bekanta som gett mig tröstande och värmande ord. Tack vare er så har denna katastrof till lilla livskris inte fått mig att bli helt galen av misströstan.

Det kändes fruktansvärt patetiskt ikväll när jag bröt ihop i bilen och bara grät. Jag hade åkt ut till mitt bästa ställe för att tänka och få känna lite ro, men det var människor där. Det behövdes så lite för att tippa mig över kanten. Det känns som att sen i fredags har jag bara gråtit eller grubblat över allt som känns felande i mitt liv.

Jag känner mig naken, sårbar och hudlös. Framför allt känner jag mig bottenlöst ensam. Trots allt fina stöd och människorna omkring mig så känner jag mig desperat, tröstlöst ensam.

Wintersong

I lie awake and try to recall how your body felt beside me,
and silence gets too hard to handle and the night too long.

Oh, how I miss you now, my love.

You spin me out of control

Jag har så svårt att skriva om när det går bra för mig, orden faller sig inte rätt. Imorgon jobbar jag mitt första arbetspass och sen är jag ledig ungefär en vecka till. Så jag njuter av min ledighet, träffar vänner och tar sovmorgon. Mitt liv känns ganska okomplicerat och lättsamt just nu, det är kanske min inställning som ändrats.. Skönt är det i alla fall.

Visst, jag saknar att ha någon att älska. Jag saknar att veta hur min framtid ser ut. Samtidigt så har jag så många vänner och familj att älska. Jag har ett helt liv, en helt okänd spännande framtid att se fram emot. Idag ser jag positivt på mitt liv och allt jag har framför mig!

2010-2011

Ett liv utan kärlek, ett år utan sommar?

Jag känner för att samla alla mina vänner, bjuda upp dem till dans. Jag vill sitta framför en brasa, dra riktigt dåliga skämt och bara skratta. Jag känner för att bada i ett ljuvligt sommarregn. Jag känner för att ta din hand i min och visa att jag tycker om dig. Med andra ord - jag är riktigt glad!


Jag pratade med en god vän här om dagen och hon sa att sommaren har en tendens att förändra ens liv på de mest oanade sätt. Jag ser fram emot det!

Someone else's game.

Febriga drömmar om mitt bröllop, spöken och massmördare har fått mig att känna mig otroligt ensam. Ensam och otroligt sårbar. 

Har försökt plugga under de perioder jag inte varit otroligt yr och vimsig. Jag har fan inte tid med det här!

Jag får inte ens sakna dig, för då faller allt. 

The awakening

 Jag försöker hitta mod, hitta de rätta orden men de virvlar förbi och försvinner för mig. Jag blir rädd och svag. Jag vill veta, jag vill förstå, men jag är rädd för att det ska förändra allt. 

  

Sleepwalkers

För tillfället känns det som att dagarna går i ett. Det enda jag gör är att gäspa, jobba och plugga. Känner mig ganska isolerad under veckan, det är sällan jag orkar eller har tid att träffa någon.

Det bästa som hänt senaste tiden är brunch med fina E och hennes dotter, trippen till stan för att kika på bilar och ett oväntat fint, djupt samtal med en annars ganska ytlig vän. Man ska aldrig sluta förvånas, människor är långt mer mångfacetterade än vad man kan tro.

Ibland måste jag intala mig själv att mitt beslut var det enda rätta. Ibland måste jag intala mig själv att allt inte var förgäves. Ibland så känns det omöjligt. 

En stund för frid

Hade egentligen planerat för mys med E och hennes fina familj idag. Regnet gjorde det dock lite svårt, så vi har skjutit upp det till helgen och förhoppningsvis har vi lite bättre väder då.

Så idag ska jag bara njuta av att vara hemma, kanske läsa en bok och vara med katterna.

Trevlig 17 maj och Kristi-flygardag!

AKA...What a life!

Efter allt som hänt denna helg, har jag ett val att göra.
Jag känner mig ovanligt villrådig. 

Keep on chasing down that rainbow
You'll never know what you might find
Over the sunset on the horizon
Maybe you dream but it tastes like poison
I'm gonna take that tiger outside for a ride

Alla bilderna i bloggen är tagna av mig om jag inte anger annan bildkälla.

And now that death will grow my jasmine

Idag var min sista dag på praktiken, det känns som att tiden bara runnit iväg! Det har varit fullt upp med många nya intryck och många nya människor. Det har varit underbart roligt och givande. Turligt nog så ska jag få stanna en månad till som ungdomsjobbare, känns skönt! 


Den enda nackdelen är att jag blir så slut, men det är väl så att bli vuxen och arbeta, haha! Jag tror mycket sitter i att man ska hålla så mycket i huvudet, man får fundera en hel del också för hur man ska kunna hjälpa på bästa sätt. Det är onekligen ett stort ansvar att bära när man som professionell ska försöka hjälpa människor. Trots detta, känner jag verkligen att det här är rätt. Jag vill ut och jobba NU - inte om ett halvår. 


Helgen blir nog lugn, som de flesta på senaste tiden. Känner att jag försummat ganska många av mina vänner, men orken har liksom inte funnits. Det har varit några få som man umgåtts med bara, de som orkar med en fast man är trött, virrig och bitchig. Ska dock försöka anstränga mig lite mer framöver, när det lugnar ner sig lite. Det är bara att krypa till korset och hoppas att de kan ha överseende med mina många brister. 


Nu ska jag mysa med mina älsklingar. Hoppas ni får en trevlig helg!

Vega

Saga