When you were young

En gammal kärlek frågade mig häromdagen varför det inte blev vi. När jag tänker tillbaka på tiden med hen så minns jag fragment av lyckliga tider. Jag minns att jag alltid ville känna hens hud mot min. Jag minns hens charm, hens leende och att jag alltid skrattade när vi var tillsammans. Jag minns hur vi smet ifrån de andra för att hinna stjäla en kyss bakom ett hörn.

Jag minns känslan av att vara på rätt plats med rätt människa. Jag minns ingen himlastormande kärlek men en ack så stark attraktion och samhörighet. Jag träffade hen för en tid sedan.. och fascinerades av att gnistan och den där omedelbara kontakten fanns kvar. Vi vet var vi har varann trots all denna tid som gått. Det känns alltid som att du kan se min själ och tycker att den är vacker för att den tillhör mig.

När jag tänker på varför det aldrig blev vi så kan jag bara se en sak. Tajming. Det kosmiska skämt som ibland skapar underverk och ibland skapar katastrofer. I perioder så fanns det andra viktiga människor i våra liv. Sedan försvann vi ur varandras liv och kretsar.

Jag vet inte om det bara är enkel kemi eller något slags själarnas förbund. Det enda jag vet är att vissa människor känns bara rätt, och jag känner mig rätt tillsammans med dem. Jag kan inte se något mönster, dessa människor - och jag för den delen -  är olika som natt och dag.

Vad tror du på? Kemi, biologi, själsfränder, ödet eller något annat?